Mitt favorittdikt - Bonden Paavo

Turid Skaar Greibrokk, fra Bygland Bygdekvinnelag, forklarer hvorfor hun ønsker å dele akkurat dette diktet med oss:

Trur det er bortimot 40 år sidan eg sist høyrde diktet om Bonden Paavo, av Johan Ludvig Runeberg (1830) på «Ønskediktet». Hadde vi hatt mange av bonden Paavo, som var sterk, nøysam, arbeidsam og som tenkjer på grannen sin i gode tider, hadde verda blitt ein betre plass å leve. 

Trykker du på bildet øverst i denne artikkelen, kan du høre diktet bli lest opp.

Under kan du lese teksten. For å forenkle lesningen, har vi laget en liten ordbok i slutten av teksten.

Bonden Paavo

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av herren väntade han växten.

Och han bodde där med barn och maka,

åt i svett sitt knappa bröd med dessa,

grävde diken, plöjde opp och sådde.

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom och kölden tog vad övrigt.

Paavos maka slet sitt hår och sade:

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!

 

Tagom staven, Gud har oss förskjutit;

svårt är tigga, men att svälta värre.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

jag skall gräva dubbelt flera diken,

men av Herren vill jag vänta växten.

Hustrun lade hälften bark i brödet,

gubben grävde dubbelt flera diken,

sålde fåren, köpte råg och sådde.

 

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

men med den flöt intet bort av brodden.

Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

men av den slogs hälften ned av axen.

Hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos maka slog sitt bröst och sade:

Paavo, Paavo, olycksfödde gubbe!

Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit;

svår är döden, men att leva, värre.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Blanda du till dubbelt bark i brödet,

jag vill gräva dubbelt större diken,

men av Herren vill jag vänta växten.

Hustrun lade dubbelt bark i brödet,

gubben grävde dubbelt större diken,

sålde korna, köpte råg och sådde.

 

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

men av den flöt intet bort av brodden.

Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

men av den slogs intet ned av axen.

Hösten kom, och kölden, långt från åkern,

lät den stå i guld, och vänta skördarn.

Då föll Paavo på sitt knä, och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Och hans maka föll på knä och sade:

Herren prövar blott, han ej förskjuter.

Men med glädje sade hon till gubben:

Paavo, Paavo, tag med fröjd till skäran;

nu är tid att leva glada dagar,

nu är tid att kasta barken undan,

och att baka bröd av råg allena.

 

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,

som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet

ty förfrusen är vår grannes åker.